Information hämtad från Svenska Alpackaföreningens hemsida.
Där finns mer att läsa. Information finns också på Alpacka Nordica
se länkar
 

Alpackan tillhör kamelidfamiljen, av vilka det finns sex överlevande arter. Dessa är dromedaren, kamelen, laman, guanacon, vicuñan och alpackan. Alla dessa kameloider utvecklades för runt 9 till 11 miljoner år sen från en art som levde i Nordamerika. Alla sex kamelider har samma kromosomtal och kan fortplanta sinsemellan och ge levande avkommor. Alpackan är ett av de äldsta tamboskapen. Utgrävningar har visat att alpackan var tam så långt tillbaka som för 6000 år sedan. Eftersom alpackan är en kamelid använder man benämningen sto, hingst och föl. En fullvuxen alpacka väger mellan 45-85 kilo vilket är ungefär hälften av en lamas vikt. Den är en meter hög vid skuldran och 1,5 meter totalt. Alpackan har lång smal hals, smala ben, två-tåad mjuk fot, och stora runda ögon med långa ögonfransar. Det finns två typer av alpackor, som skiljer sig från varandra genom ulltypen. Huacayan som har en yvig tjock ull är vanligast, medan Surin som har långa tunna hängande lockar, är mer ovanlig. Alpackan producerar en av världens finaste ull. Ullen är helt fri från fett och det sägs att den inte skall vara allergiframkallande. Ullen är otroligt mjuk och värmeisolerande. Den anses vara 3 ggr starkare och 7 ggr varmare än fårull. Alpackorna är lugna, fogliga, tillgivna och intelligenta. De är mycket nyfikna, observanta och lättränade. Det gör dem lätta ta hand om. Alpackan är ett flockdjur. De ger ifrån sig få ljud, men kommunicerar genom ett litet hummande läte. Detta ljud och de ovan nämnda sociala kvaliteterna har gett upphov till benämningen "Ängarnas Delfiner". Signalering med öronen, svansen och avgivande av dofter är andra sett för alpackorna att kommunicera med varandra. Ibland spottar alpackorna mot varandra för disciplinering av criorna (fölen), när de konkurrerar om maten eller när stona blir otillbörligt uppvaktade av hingsten. Alpackan spottar vanligtvis inte på människor. Om alpackan får en bra behandling lever den runt 20 år och kan ge avkommor hela den tiden Alpackan och andra kamelider är gräsätande idisslare. Men i motsats till andra idisslare som kor, får och hjortar, har kameliderna tre istället för fyra magar. Alpackan har ett mycket effektivt system för att bryta ner fibrer och kan tillgodogöra sig näring från lågkvalitativa foder. Trots att de är större än får äter de nästan hälften av vad fåren gör. Där för är de mycket lämpade för magra marker där andra jordbruksformer ger liten avkastning. Fullvuxna alpackor är mycket tåliga djur eftersom de kommer från den Andiska höjdplatån där temperaturen varierar mellan -20 och +20 grader. Även om alpackan nu uppföds i förhållandevis varmare klimat (t.ex. Israel, Australien och Kalifornien) så stimulerar det kalla nordiska klimatet en tjock ull på djur lever ute i normala svenska vintertemperaturer. När det är kallt, regnar, snöar eller när det är mycket varmt behöver dock djuren ha tillgång till lä och tak. Eftersom alpackan är revirdjur (i motsats till får, getter och hästar) och därför sällan lämnar sitt etablerade område, behöver de inte avancerade stängsel för att hållas inne. Alpackorna upprättar "kommunala" toaletter i sina inhägnader där de koncentrerar sin avföring. Det är därför lätt att hålla rent i hagar och byggnader och gödsel kan därför lätt användas för organisk odling. Det betyder också att det är mindre risk för parasitproblem än med t.ex. får. Betena behöver därför ej roteras.  Alpackans mjuka "kamel" hovar gör också att man undviker trampskador på gräs och känsliga växter. Eftersom de biter av istället för att rycker upp gräset bidrar de till ett fint och ograverat vegetationstäcke i hagarna. De gillar att klättra upp på berg och stenar vilket hjälper att trimma deras naglar. Alpackor är mycket utpräglade flockdjur och kan sörja sig till döds om de lever ensamma.